Stockholm, 7 oktober
STÖVELTRAMP.
Man ska ha på fötterna när man… någonting.
Man ska absolut inte sko sig på andra.
Och så önskar inte att du gick i mina skor… eller; ja, det gör jag kanske.
De stod på hyllan i en secondhandbutik på Söder. De såg ut att hava den rätta storleken och de liksom väntade på ett humant omhändertagande.
Jag sade till F:
”Men om jag köper dessa, så ska jag bara ha dem vid stugan, på tomten, när jag hugger ved och så. Man kan ju bara inte gå med sådana på stan!”
De ger ju onekligen konnotationer (eller associationer).
Jag kommer mest att tänka på Jean i Fröken Julie. Och han var INTE snäll. Och så tänker jag på Hitler och Mussolini som väl hade sådana där, och så äppelplockarbyxor eller vad det nu heter.
Nu ekar stöveltrampen åter i Italien och här i Sverige.
I Italien gör de detta öppet, medan många svenskar är smygfacister (nazister), har jag med förfäran upptäckt. Ja, typ 21 procent, minst.
Mina stövlar är från anrika Ströms fabrik i Kumla, visade det sig på stämpeln. Om jag tolkat källorna på nätet rätt så etablerade C G Ström en skofabrik i Kumla anno 1899. Men verksamheten hade funnits före dess.
I Kumla fanns under 1800-talet många skomakare; orten var ett riktigt centrum skoproduktion, om jag förstått källorna rätt. Dock så hör industriell produktion främst 1900-talet till.
Mina Strömboots har ju nu provat i skarpt läge och de uppfyller mina förväntningar. Jag vet inte när de tillverkade, men jag skulle tro kring 1950.
Kanske någon läsare av min blogg här har en aning.
Stockholm, 23 september
Eftervaletdikt.
Glöm allt vad Sverige heter!
Jag pissar och spottar på dess flagga.
Landet är invaderat av nazister.
Quislingar är de samma.
Fy Fan för Er som sviker mig och min familj.
Må fan ta Er någon gång, i Er förbannade liknöjdhet.
Jag förlåter aldrig medlöperi, av uppsvällda bukar, lönnfeta, kåta på maktens översitteri.
Detta land skiter jag numera i.
Sida upp och sida ner tronar lönnfeta män, läskiga bukar.
Glada är de, och ler
men för vad?
De har ju slappa, skrynkliga kukar: saknar varje tillstymmelse till ryggrad!
Och det visste ju redan Adam o Eva: utan en sådan kan man inte leva!
Tror ni att Jesus skulle ha röstat på Ebbabebbabubba?
En sådan djävla…
Efter döden möter hemsöker offret sin bödel.
Visste Du inte det, att detta gäller även för nazister och deras följe.
Stockholm, 17 juni
Hej alla!
Jag är nu uppriktligt rädd för att bli ansedd som uteliggare.
Jag har alls inte legat ute, tänker ej så göra, men i morse så köpte jag en liten möbel på secondhand och som butiken stoppade ner i en stor, blå ikeakasse.
Lägg därtill att jag är 55 plus, saknar några fjun överst, och är på fri fot en fredag.
Och vankar omkring på Söder i Stockholm.
En rad indicier som kan väcka misstankar.
Men varför bli rädd för att betraktas som…
Jo, jag satt på fik på Götagatan och skrev, drack två koppar kaffe och ett glas vatten.
Jag skulle gå på toa, men en man som hade samma behov som jag blev stoppad; grymt tillrättavisad och utvisad. Mannen visade tecken på att vara av utländsk härkomst, kanske en gästarbetare, och hade en plastkasse i handen.
Jag tyckte att personalen var elak mot honom.
Jag fick kissa. Kanske för att jag är råttblond.
Sällan har jag hyllat den hårfärgen. Haha!
Men… dessa, de yttersta dagar, är allt ställt på ända.
Nej; det är inga yttersta dagar! Allt är som vanligt, ungefär, här i gamla Svedala.
Idag har jag fortsatt med att klistra och klippa på min nya roman. Det går rätt bra, men är attans svårt. Ska man lägga ihop långa partier så att det blir flyt, eller ska man splittra upp sitt verk i småpartier. Jag minns när jag läste den en gång i tiden så omtalade ”Da Vincikoden (Dan Brown, 2003)” och tyckte att det var fart i denna.
Jag hade börjat träna lite på att skriva längre texter, och försökte följa det mönstret. Da Vincikoden sålde över 60 miljoner inbundna exemplar (Wikipedia, 2019) så man har allt en bit kvar…
Nej; jag tror aldrig att jag når större volymer. Jag har börjat tänka om på denna punkt, fastän det är lite fel att tänka så ändå.
Plötsligt en dag… ja; allt kan hända… bara man är med i leken. Och kan tåla steken! (eller hur barnramsan nu löd…)
Och nu är jag med i leken igen, efter lång tids ängslan och tvekan.
Nästa år ska min tredje roman vara klar, haver jag tänkt. Så vad tar jag fasta på i denna: nja, just nu håller jag på att föra in projektet i nutid, det vill säga låta intrigen svälla över århundradena.
Detta var ett tips som jag efter debuten 2018 fick av en viss förlagsredaktör Dag, på Fri Press.
Åhnej, du; Dag! tänkte jag. Så tänker jag absolut inte göra.
Men nu gör jag det.
Hoppas att alla får kissa på den krog där jag nu sitter: svarta, bruna, röda och blonda. Det finns i varje fall en regnbågsflagga över baren. Så vi får hoppas på tolerans!
Om icke putelj så god helg!
Eders
Örjan
Stockholm, 3 juni
Hej allihop!
Det är skrifvarfredag och jag är på hugget!
Varför då? Undrar jag själv.
Sammanfallande faktorer av livsgläde; solens sken; juni månads inträde och det lilla faktum att jag nu börjar knyta ihop säckarna i mitt manus.
Totalt har jag cirka 600 sidor med dubbelt radavstånd. Det är ett enda virrvar med olika händelseförlopp i olika tider. Det finns ingen ordnad intrig. Hur lösa detta?
Jag har varit förtvivlad.
Jag har nu kommit på lösningen.
Jag har öppnat ett nytt dokument; som jag kallar slutgiltigt manus.
Här lyfter jag in delar och brottstycken av det andra manuset, allt efterhand och bygger så sakta upp ett nytt manus (en ny intrig). Det slutgiltiga manuset ska vara just det slutgiltiga. Så jag måste noga väga vad jag lyfter in.
Jag meddelade en ”trogen” läsare igår att jag siktar på att komma ut med MMD 3 nästa år.
”Då får jag kanske läsa om de två första böckerna, sa han.”
Hmm…. ja, kanske leder det till bättre läsupplevelse, sa jag.
Samtidigt så är en av utmaningarna i den tredje boken, just att någerlunda repetera de första två. Det är kul, och kan göras på olika sätt. Det är synnerligen lärorikt för mig som författare. I övrigt så vill jag slå ett slag för min nya presentationsvideo.
Stockholm 22 april
Hej och välkomna in i värmen!
Jag intar därmed ett inkluderande förhållningssätt!
Stora krafter vill annars splittra mänskligheten; på molykulär nivå. Så att säga.
Det ena efter det andra på nyheterna. Händer det mindre om jag läser mindre, månntro? Skämt åsido. Jag vill dela min beundran, sorg och medkänsla till det ukraniska folket i dess kamp.
På tal om splittring:
Värst är annars fienden inom en själv, men fienden kan iklädas vem som helst som råkar komma i min väg. Det grundläggande fenomenet kallas att någon måste vara ”den andre!” Den som har ”fel” religion, fel hudfärg, fel… hund.
I grunden byggs en människa enbart av kärlek.
Sorry, men det är facts.
En viss procent av mänskligheten är dock psykopater. Dessa är inte lätta tt få fason på. De måste fysiskt omhändertagas. Ofta når sådana personer maktpositioner, som just Putin och Trump.
Jag har minst en psykopat i min litterära 1700-talsvärld; förmodligen fler.
Personligt:
En underbar helg, blev det, i trädgårdens sköte (säger man så! det lät… sådär, va?)
Jag har också fått klagomål från en läsare om en ”förstörd helg”.
Jaha, tänkte jag. Bara håll med Örjan; visa din mjuka och ”jag tar det med mig detta”-sida.
Men ”klagomålen” gällde att läsaren ifråga hade tänkt att jobba i helgen för att komma ifatt, men istället fastnade med näsan i mina böcker.
Det var väl bra, va!
Mer sån’t.
Nu har jag återfått styrkan; skifvarlust och jag försöker hålla min planering.
Skrivande är komplext när man har många sidor, typ 600, i omlopp. Det är många sidohandlingar; många karaktärer och många miljöbeskrivningar. Man måste ta ställning till intrigen.
Intrig = den ordning som man låter tiden flöda i sin berättelse.
Den kronologiska ordningen kallas fabelordning.
Intrigen i mina romaner är komplex och kräver en del av läsaren. Jag hoppar alltså mellan olika tider och i nästa bok så kommer jag göra hoppen ännu större.
Yes!! Låt oss ta ut svängarna. Det är dock mycket som rör sig kring året 1713.
Detta år är också det sista året då ett visst “händelseflöde” i Ester Jönsdotters liv är dokumenterat.
Detta är året då hon framföder sitt första barn. Detta år ställs hon inför rätta. Sedan finns noteringar om henne att hon träffade Kung Karl XII och biskopen Jesper Swedberg, 1718. Men inget mer: “nada”.
Förra helgen gav jag mig också ut “mentalt” en sväng på Östersjön, och fortsatte att skriva några sidor kring kung Karl den tolvtes hemresa från Sverige, i december 1715.
Hans skeppar siktade på Ystad men strandade väster om Trelleborg.
Herr Katt tog emot på kattkafé i Stockholm.
Detta, en ny trend, tror jag, med kaffedrickande i katters sällskap.
Men så är det också en inrättning för hemlösa (katter), så kallat utekissare. Besökare kan skriva avtal om att få en katt med sig hem. Detta försigås säkert av kontroller.
Själv drack jag kaffe i gott sällskap av två- och fyrbenta.
På temat djur: jag lyssnade på radiolan i veckan (P1 förståss eftersom det är den enda kanalen som går att lyssna och ja; jag vet att det finns poddar och jag lyssnar även på sådana) och där diskuterades romanen “Löpa varg” av Kerstin Ekman.
Denna roman inleds tydligen med att skildra hur en något äldre jägare omformulerar sin relation med djuren och allt “det” som han har skjutit blir nu “alla som han skjutit”. Ja jag referar lite löst här från vad jag hörde halvslumrade.
Djävligt intressant dock.
Min egen pappa, eller farsan som jag sa, var också jägare. Han hade fällt många stora älgar och en gång så sköt han två med en kula (fastän detta inte riktigt var meningen).
Men när han kom över 50-årsålder, typ, så märkte jag hur han krumbuktade sig inför den årliga jakten, och någon gång så sa han något i stil med att han likaså gärna kunde haft en kamera med sig.
Man kan omformulera sitt liv och sina relationer.
Själv så har jag haft den äran att dela mitt liv med många katter. En trotjänare blev 19 år. Det var en flåbuse. De sista tio åren levde han på ovanvåningen då en hund huserade där nere. Med åldern sviktade kattens minne och somliga morgnar gick han ner för trappan icke ont anande.
Det blev en sjuhelsikes kattabalik.
God fortsättning!
Ukrainas folk lider helvetets kval!
I välfärdens sköra Sverige ser vi oss om efter hjälp med landets försvar!
Hundratals miljarder, som möjligen kunde investerats i Försvaret, rann iväg till vinstdrivande friskolor och omsorgsföretag!
Jodå: västvärlden har också sina ”oligarker”.
Och ännu rapar rasisterna sin rappakalja, om vem ska få bo i detta land. Vem? Vad är det för djävla fråga???
Fatta att det är ren tur att Sverige överhuvud existerar!
Fatta att migration pågår ständigt!
Mina förfäder utvandrade för övrigt till USA från dåtidens repressiva och konservativa Skitsverige. Och inte migrerade de till ”närområdet”!
Läs: mina förfäder var ekonomiska flyktingar!
Jag är förbannad!
Men jag har börjat skriva igen.
Det har visserligen varit stiltje ett tag, pga bristande energi, men jag har börjat så smått med att skriva lite mer om Anna-Johanna (Jonna).
Detta gör sig nu bäst i tredje person, rent tekniskt, då Hester är i första. Men det är svårt att komma riktigt nära i tredje person, tycker jag. Ja, det är en hantverksmässig utmaning, skulle man kunna säga.
I dagarna talas det mycket om ukrainska Lviv som en gång i tiden var polskt!
Åtskilliga gånger har jag läst om denna stad i historieböckerna. År 1704 slog Karl den tolfte till mot staden, och intog densamma. Det lär förståss ha varit en betydligt mindre stad då. Och det var en stormning med den tidens krigföring, mått och medel. Krig var det likväl.
Stadens namn har varierat under århundradena och hette ett tag Lemberg.
Mina tankar går nu till folket där!
I Sverige oroas vi och har börjat preppa (jag också!). Och jag har läst att vissa typer av hundmat är slut!?
Nåväl; även pannlampor har det gått hårt åt av, noterade jag i en butikskedja med ett efternamn, snarlikt mitt eget!
Och därmed önskar jag Putin åt helvete 😈 och övriga en god vecka!
Eders Örjan
Stockholm, fredag, 22 03 11
Äntligen i civilisationen; småstadens o-charm övergav jag igår kväll. Idag tunnelbana och högre tempo.
Och jag ska inte skriva politik här, men… efter 20 års gödande av Lillputte Nyhitler, och svärmerier kring skatteavdrag, fria fjantskolor, rotavdrag för kök/ köksöar och badrum i miljonklassen, rutavdrag för pigtjänster, (rötavdrag?) så är det nu annat ljud i skällan!
Hos mig också!
Vi ska ta till vapen, om så krävs! Själv gjorde jag lumpen 1985-1986, och övade på samma scenarium som nu, typ.
För två veckor sedan:
Jag såg det inte; ville inte se det. Blundade, eller åtminstone kisade; har gjort så i 20 år.
Sak samma gjorde Europa när Putins förlaga, alltså Originalhitler, kom till makten.
I det här läget känns det nästan meningslöst, för att inte säga redikulöst att skriva 1700-talshistoria. Å andra sidan så lär vi oss en sak: historien upprepar sig: alltid! Läs historien och Du kan skärskåda framtiden!
Ja, men jo; jag överväger helt seriöst att skita i det.
Att skriva alltså.
Mitt författarkall har just blivit kallt; kallnat.
Bättre vore att göra nytta, för livet. Och det finns ju olika sätt.
Icke desto mindre så sitter jag på fik nu, med Tenneseerockarna Cordovas i hörlurarna för att slippa högtalarmusiken, om det nu ens kan kallas för….
(Hörni: testa Cordovas “A song for you”. Tack mitt kära F för upptäckten av detta band).
Jag kommer säkert försöka skriva, några rader nu.
På ren djäfvulskap! För att trots Lillputte Nyhitler.
Det är lugnande; en rogivande medicin när det flyter.
Orosskapande när det inte vill sig; när allt spretar.
Under 1700-talets början växer det ryska tsarväldet fram, expanderar åt alla håll.
Den nya ryska huvudstaden, vid denna tid, Sankt Petersburg, byggs på det som fram till dess varit svensk mark. Slaget om denna plats kallas slaget om Nyen skans, 1703, vilket alltså var en fästning i Svenska Ingermanland (ja, även jag får kolla på kartan).
Nu till verket!
Eders
Örjan
Stockholm, fredag, 22 03 11
”JAGAD” av småhundars bjäbbande 🦮🐩🐕🦺 (nej men de är gulliga och finns överallt på landsbygden numera) och arbetslivets obegripliga, än mer odefinerbara krav 😎, har jag lämnat den nordskånska idyllen och äntligen landat i storstan! 🏬🏢⛪
PUST! 🙀 I VECKORNA som gått har jag varit dödsorolig för att jag inte kan skriva 👽💀☠️. För att jag är en pajas! En clown och dessutom utan scen!LITE uppmuntrad blev jag av att lilla byn GÄRDSLÖVs byalag (södra Skåne) ska lägga upp ett reportage om mig! Jag har skrivit det själv! 🙄😃JAG är djäfvligt nöjd med det! Det blev på temat litterär känsla! 😇 Jag tycker att det är med skrivande som med musik 🎸: visst, transparation, automatiserade kunskaper, tricks och koncept är grunden men… känslan är som fågelns vingar! 🐦 Rätt så viktiga ändå! 😄NU är jag på fik på Söder och passerade undersköna Maria Magdalena kyrka på vägen hit! Vårsolen gassade! ☀️☀️☀️MED GITARRISTEN John Sykes som bland annat spelade med Thin Lizzy, i lurarna, tar jag mig åter an skrivjobbet! Sykes är ju förresten teknisk och konceptuell men när han spelar med känsla så… lyfter det! 🕊️ 🎸DET ska bli en timme till, minst. Jag försöker komma undan/ över min oro och skapa verkshöjd! 👏VAD händer? Jo, Hester möter en bekant ”varelse” från en svår tid i livet, då hon som ung skulle giftas bort. Han (varelsen) var då bara ett barn och kallades för Gossängeln! 👼Vad det nu är?! 🙄 😄SKÖT om Eder! 😊
Örjan