Boktrailer till Marias Mirakulösa Döttrar. I denna scen ser vi Hester Jensdotter (Isa Sten) på en ”korsbräda” medan vetenskapsmannen Johan Jacob Döbelius (Magnus Olofsson) samspråkar med kyrkoherden Johannis Jacobaeus (Jan ”Janne” Lorensson). Dispyten gäller religiösa föreställningar visavi empiriska fakta.

Vad har har kung Karl XII av Sverige med Rysslands Putin att göra? 

Inte mycket, skulle man kunna tänka, men massor, säger jag efter att ha läst Magnus Westerbros bok Tyrannens tid – om Sverige under Karl den tolvte (2021, Albert Bonniers förlag).

Att Putin är en tyrann, det står nu utom allt tvivel, men att Karl XII också skulle ha varit en tyrann; är nog ändå för somliga svårsmält. I boken Tyrannens tid så driver författaren Magnus Westerbro starkt den tesen. 

Det var ett tag sedan jag läste ut boken, men den fick smälta långsamt för jag ska erkänna att jag likväl, trots entydiga bevis under årens lopp, fjärmat mig från tanken på att Kalle Dussin skulle vara särskilt elak. 

Jag har mest sett honom som min kompis, ungefär som somliga känner Jesus! (detta var en överdrift men dock…)

Okej: vi börjar med att försvara honom, kungen: han startade INTE stora nordiska kriget. Sverige blev år 1700 angripet av Danmark, Polen och Ryssland i ett så kallat anfallsförbund. Syftet var att krossa Sveriges stormaktsambitioner eller att åtminstone att förpassa landet till Europas och Östersjöns utkant, där det ju också till stor del ligger.

Den ”hype” som uppstod kring kung Karl från hans trontillträde 1687 fram till 1709 var enorm och kan nog på sätt och vis påminna om kulten kring Putin.

Detta är mina, fria tankar men Västerbro lyfter verkligen fram kulten kring kung Karl. Denne kung var en speciell personlighet, och uppenbarligen högst kontrollerad och orädd, eller om han var mästare på att kontrollera sina rädslor.

Det speciella med Västerbros bok är dock inte beskrivningen av kungen, utan beskrivningen av vanliga människor. När man kommit en bit in boken, så har man tappat hakan ner till bröstkorgen, och när man fortsätter så tappar man andan, inte bara en utan flera gånger – det finns bara ingen ände på eländet.

Sverige dräneras på män (soldater) och de som är kvar (kvinnor, gamla och barn) får lösa allt själva. Många visar oerhörd styrka. Många orkar inte. Många gör vad som helst för att inte skrivas ut i kriget. 

Kungen ger sig inte. Han är absolut orubblig i sin vilja, och räds aldrig att rida rakt mot fiendens eld. Här ser vi en enorm skillnad mot Putin, och andra nutida diktatorer, som lever skyddat i säkrade slott och bunkrar. 

Varför förefaller Karl XII så viljestark, eller i det närmaste rigid. I grunden handlar det nog inte  så mycket om vilja, utan mer de faktum att despoten, den allvetande diktatorn, inte har något val: han (oftast) måste vara stark och måste ha rätt. Lagt kort ligger, ty i annat fall fuskar han och spelet är över!

En gravt underskattad del av historiska personers agerande är deras samtida personliga preferenser kopplade till såväl det privata livet (uttryckt med vår tids terminologi).

Karl den tolfte hade i sin släkt krigarkungar av rang. Det är därför högst troligt att dessa var hans personliga ideal. Karl den tolvte vägrade också kompromissa med de han ansåg vara skurkar. Det kostade hans liv, hundratusentals andras, och var nära att kosta Sveriges existens.

Lite beklämmande fakta är att det uppnosiga landet i norr inte ens efter despotens död ville vika sig trots ryssarnas påminnelser och angrepp mot stad och land, utmed kusterna.

Till sist gick engelska flottan in i Östersjön och skyddade Stockholm. Förhandlingar sker, men först måste ryssarna hota med att gå in i Sverige med 125 000 man, innan ett fredstraktat kan undertecknas i finska Nystad. Vittnar detta om tröghet i den svenska statsledningen? Det är bara förnamnet: först hundra år och ytterligare två krig mot Ryssland senare, ska Sveriges styrande elit inse att landet inte längre är en europeisk stormakt och helt släppa tankarna på en revansch mot ”arvfienden”. 

Själv växte jag upp med den traditionellt storsvenska bilden av Karl den tolvte; han var en hjälte, en krigare utan fruktan. Han förde Sveriges namn, ärat över jorden, som det väl heter i nationalsången. Jag lekte med och gjöt karoliner i tenn, som var pojkars (främst) sysselsättning under 1970-talet.

Nu leker jag med honom i mina romaner. Det är väl något gott i det, antar jag ändå! Men min hjälte stavas idag med rätta en tyrann. 

Följ mig gärna på:

Marias Mirakulösa Döttrar på Instagram