|
Redigera detta för att infoga text.
|
Snart blir det släppfest
Marias Mirakulösa Döttrar, del III, kommer ut i höst, 2024!
|
När jag nu läser mitt manus, så tycker jag att det är spännande.
|
Den 12 april, anno 2023, satt jag punkt kl 00:54 och lämnade in kl 01:00, rätt så vindögd och tröttkörd. Min "sidekick", F, hade korrekturläst parallellt med mig, på delat dokument.
|
Sedan dess har jag "skärpt" vässat manuset två i två omgångar. Jag återkommer till detta.
|
|
Det blir Fri Press förlag som kommer ut den tredje boken. Förlaget har även publicerat de två föregångarna i bokserien. Jag är tacksam för få samarbeta med kunnigt förlagsfolk.
|
Så vad heter trean: Håll i hatten, nu:
|
Jag minns inte riktigt när den kom till mig, men jag insåg ju att von Poland, Benedict, jag själv och så ny romankaraktär, hämtad ur vår nära samtid. Utan att säga för mycket, så kan jag säga att det är en journalist.
|
Och själv har jag ju också varit en sådan där, med penna i hatten. Den pennan lade jag för övrigt ner anno 2009. Då var en tjugoårig period som skrivande journalist på Skånska Dagbladet över.
|
|
Tidningsbranschen gungade. Folk erbjöds
|
|
en slant för att sluta. Jag tog chansen och slanten! Har inte ångrat det en minut.
|
|
Ety, man åldras fort som journalist. Slits ner; mals sönder av stressen och vår tids hetsiga nyhetsklimat!
|
Som författare är man mer som ett rödvin...just det; mognar!
|
Skriftställaren är just nu under sättning, som det heter. Det blir cirka 300 sidor 1700-tal, och när jag skrollar i manus nu, så här ett år efter efter första utkastet, så undrar jag: hur tusan lyckades jag med detta?
|
Lägg titeln Skriftställaren på minnet.
|
Och håll utkik efter boksläpp i höst.
|
Lite om processen, som Kafka... sa.
|
Nummer uno: en text blir bättre, ju mer man "filar" på den. Detta är ett så gott som ett ovedersägligt faktum. Ett manus till en hyfsad roman, är omskrivet flera gånger. Så gör alla skriftställare. Jag tror att samtliga textrader skrivits om 5-6 gånger, eller mer.
|
För min del, är det med post-itlappar och spridda anteckningar i blädderblock eller i datorn.
|
Jag är ingen större organisatör, utan känlsan får styra plotten, till stor del. Men jag grubblar mycket på den. Jag har en ständig "kostymfilm" i mitt huvud. I synerhet när jag skriver nya avsnitt. Meningarna; de kommer ibland som blixtar i mitt huvud: och sedan MÅSTE de på pränt, omedelbart, var jag är är, står eller går. Ty annars är det glömt! Oåterkalligen!
|
Jag började skriva ganska så omgående efter mitt första boksläpp, dubbeldebuten 2018 med MMD Systrarna och MMD Stenhuggaren.
|
Efter detta "släpp" påbörjade jag en helt annat berättelse, på skånsk botten även den, och med historisk verklighetsbakgrund, fast på 1500-talet. Men det är, som sagt en annan story, med ett ännu icke färdigställt manus. Man får se tiden an!
|
Efter Skriftställaren planerar jag ännu en bok: den avslutande i MMD-serien. Titeln är klar: men ännu så länge hemlig. En hyfsad del av manuset är redan skrivet. Jag ska snart återuppta arbetet med denna bok. Det ska bli kul! Det är ju La Grand final! Men det är ju smärtsamt också. De mirakulösa döttrarna har följt mig, eller jag dem, i många år nu...
|
Som författare i historiska tider, så gör jag mycket källforskning, det mesta på datorn och i digitala arkiv, avhandlingar och i en del i fysiska böcker. En hel del källor frå 1700-talet är skrivna på latin, vilket för mig är otroligt retsamt. Till exempel så skrev en av mina bästa källor, Johan Jacob Döbelius, och som även finns med som karaktär i böckerna, på latin.
|
Varför ägna tusentals timmar åt, ett hantverk som mest kostar, och är mycket svårt att göra pengar på, såvida man inte tillhör den erkända eliten.
|
Svaret är enkelt, fråga golfaren, fiskaren, padelentusiasten eller trädgårdnörden? Det är nog inte konstigare än så. De flesta har en specialisering, eller en hobby: det är bra att ha när vindarna blåser, som nu. När slukhålen bara dyker upp. Och jordens tycks snurra allt fortare.
|
|
Då är bra att odla sin egen trädgård, som Voltaire (fritt översatt) uttryckte sig i den smått vansinniga världsklassikern Candide, (1759) ! Jag tvingades att läsa den på gymnasiet, men fattade föga eller typ ingenting, men jag minns att min bandpolare Berra pratade om att alla bör odla sin trädgård; att det var lyckan och meningen. Jag fattade inte heller vad Berra dillade om.
|
Skuggorna av omognad och okunskap i mitt sinne var helt enkelt för stora.
|
|
På lärarhögskolan kom jag förståss i kontakt med verket, borde kanske ha läst om den, men nöjde mig med att kolla fakta: Candide är en "satirisk pikareskroman" (Wikipedia 230424). Den kritiserar tanken om en en ordnad värld; lyfter fram galenskaper, vulgariteter, ond bråd död. Slumpen. Kaoset!
|
|
Ja, och i en sådan värld så gör man ju faktiskt, kanske bäst i att... odla sin egen trädgård. Och det är ju det som skrivandet är, för mig.
|
Ungefär 4 år tog det mig att få ihop min tredje roman som går under benämningen MMD Skriftställaren.
|
|
Det har inte varit en lättköpt seger, vill jag lova. Ty, som jag skrev i ett annat nyhetsbrev, så skriver jag stundom en hel del men mest är det… skit!
|
|
Ja, det är så. Och jag tror att det är så för de flesta skriftställare. En roman kommer till i textbearbetningen. Det är när man inser att det man skrivit inte håller... som en början till en slutgiltig text tar form. Men det är bara början. Jag skriver i genomsnitt om mina texter 3-4 gånger, kanske mer.
|
|
Den enda egenskapen som krävs är egentligen disciplin och tålamod. Jag besitter bådadera. Den tända gnistan till att skriva en tredje bok, kom från mitt kära F. och Fri Press.
|
|
Och faktum är ju att Ester Jönsdotters liv går visare, efter 1713, där Stenhuggaren (andra boken) slutar. I själva verket är slutet på mina berättelser, själva starten på än större händesler och märkligheter i den sydskånska byn. Dessa kunde jag bara inte låta vara oskrivna.
|
Så jag började så smått. Jag tog inledningsvis fasta på den märkliga omständighet, tycker jag, att Ester Jönsdotter fick en en manlig "skötare"; en dragon, alltså en beriden soldat med ganska så hög status. I verkligheten hette han Gumme Bredberg. Han skulle ta hand om den "sjukliga", fastande Ester. Vem betalade Bredberg för denna tjänst? Hur kan det komma sig att man anställde en man till att sköta en kvinna? Vid denna tid, då kvinnor och män satt på var sin sida i kyrkan. Med andra ord så var könsåtskillnaden stor. Det fanns ett antal gåtor att lösa. Jag antog uppdraget att göra detta; ett lustfyllt men pretentiöst uppdrag, tänker jag.
|
"Den eviga texten"
|
Våren 2024 planeras Skriftställaren komma ut. Skriftställaren blir alltså titeln på den tredje romanen i Marias Mirakulösa Döttrarserien.
|
Bokens manus bearbetas just nu av förlaget Fri Press. Sättning pågår och det är en spännande process att se en bok växa fram. Omslagsbilder är tagna, men ännu har vi inte valt vilken bild det blir.
|
Inte så hajpat
|
Snart blir det släppfest
Marias Mirakulösa Döttrar, del III, kommer ut i höst, 2024!
|
När jag nu läser mitt manus, så tycker jag att det är spännande.
|
Den 12 april, anno 2023, satt jag punkt kl 00:54 och lämnade in kl 01:00, rätt så vindögd och tröttkörd. Min "sidekick", F, hade korrekturläst parallellt med mig, på delat dokument.
|
Sedan dess har jag "skärpt" vässat manuset två i två omgångar. Jag återkommer till detta.
|
|
Det blir Fri Press förlag som kommer ut den tredje boken. Förlaget har även publicerat de två föregångarna i bokserien. Jag är tacksam för få samarbeta med kunnigt förlagsfolk.
|
Så vad heter trean: Håll i hatten, nu:
|
Jag minns inte riktigt när den kom till mig, men jag insåg ju att von Poland, Benedict, jag själv och så ny romankaraktär, hämtad ur vår nära samtid. Utan att säga för mycket, så kan jag säga att det är en journalist.
|
Och själv har jag ju också varit en sådan där, med penna i hatten. Den pennan lade jag för övrigt ner anno 2009. Då var en tjugoårig period som skrivande journalist på Skånska Dagbladet över.
|
|
Tidningsbranschen gungade. Folk erbjöds
|
|
en slant för att sluta. Jag tog chansen och slanten! Har inte ångrat det en minut.
|
|
Ety, man åldras fort som journalist. Slits ner; mals sönder av stressen och vår tids hetsiga nyhetsklimat!
|
Som författare är man mer som ett rödvin...just det; mognar!
|
Skriftställaren är just nu under sättning, som det heter. Det blir cirka 300 sidor 1700-tal, och när jag skrollar i manus nu, så här ett år efter efter första utkastet, så undrar jag: hur tusan lyckades jag med detta?
|
Lägg titeln Skriftställaren på minnet.
|
Och håll utkik efter boksläpp i höst.
|
Lite om processen, som Kafka... sa.
|
Nummer uno: en text blir bättre, ju mer man "filar" på den. Detta är ett så gott som ett ovedersägligt faktum. Ett manus till en hyfsad roman, är omskrivet flera gånger. Så gör alla skriftställare. Jag tror att samtliga textrader skrivits om 5-6 gånger, eller mer.
|
För min del, är det med post-itlappar och spridda anteckningar i blädderblock eller i datorn.
|
Jag är ingen större organisatör, utan känlsan får styra plotten, till stor del. Men jag grubblar mycket på den. Jag har en ständig "kostymfilm" i mitt huvud. I synerhet när jag skriver nya avsnitt. Meningarna; de kommer ibland som blixtar i mitt huvud: och sedan MÅSTE de på pränt, omedelbart, var jag är är, står eller går. Ty annars är det glömt! Oåterkalligen!
|
Jag började skriva ganska så omgående efter mitt första boksläpp, dubbeldebuten 2018 med MMD Systrarna och MMD Stenhuggaren.
|
Efter detta "släpp" påbörjade jag en helt annat berättelse, på skånsk botten även den, och med historisk verklighetsbakgrund, fast på 1500-talet. Men det är, som sagt en annan story, med ett ännu icke färdigställt manus. Man får se tiden an!
|
Efter Skriftställaren planerar jag ännu en bok: den avslutande i MMD-serien. Titeln är klar: men ännu så länge hemlig. En hyfsad del av manuset är redan skrivet. Jag ska snart återuppta arbetet med denna bok. Det ska bli kul! Det är ju La Grand final! Men det är ju smärtsamt också. De mirakulösa döttrarna har följt mig, eller jag dem, i många år nu...
|
Som författare i historiska tider, så gör jag mycket källforskning, det mesta på datorn och i digitala arkiv, avhandlingar och i en del i fysiska böcker. En hel del källor frå 1700-talet är skrivna på latin, vilket för mig är otroligt retsamt. Till exempel så skrev en av mina bästa källor, Johan Jacob Döbelius, och som även finns med som karaktär i böckerna, på latin.
|
Varför ägna tusentals timmar åt, ett hantverk som mest kostar, och är mycket svårt att göra pengar på, såvida man inte tillhör den erkända eliten.
|
Svaret är enkelt, fråga golfaren, fiskaren, padelentusiasten eller trädgårdnörden? Det är nog inte konstigare än så. De flesta har en specialisering, eller en hobby: det är bra att ha när vindarna blåser, som nu. När slukhålen bara dyker upp. Och jordens tycks snurra allt fortare.
|
|
Då är bra att odla sin egen trädgård, som Voltaire (fritt översatt) uttryckte sig i den smått vansinniga världsklassikern Candide, (1759) ! Jag tvingades att läsa den på gymnasiet, men fattade föga eller typ ingenting, men jag minns att min bandpolare Berra pratade om att alla bör odla sin trädgård; att det var lyckan och meningen. Jag fattade inte heller vad Berra dillade om.
|
Skuggorna av omognad och okunskap i mitt sinne var helt enkelt för stora.
|
|
På lärarhögskolan kom jag förståss i kontakt med verket, borde kanske ha läst om den, men nöjde mig med att kolla fakta: Candide är en "satirisk pikareskroman" (Wikipedia 230424). Den kritiserar tanken om en en ordnad värld; lyfter fram galenskaper, vulgariteter, ond bråd död. Slumpen. Kaoset!
|
|
Ja, och i en sådan värld så gör man ju faktiskt, kanske bäst i att... odla sin egen trädgård. Och det är ju det som skrivandet är, för mig.
|
Ungefär 4 år tog det mig att få ihop min tredje roman som går under benämningen MMD Skriftställaren.
|
|
Det har inte varit en lättköpt seger, vill jag lova. Ty, som jag skrev i ett annat nyhetsbrev, så skriver jag stundom en hel del men mest är det… skit!
|
|
Ja, det är så. Och jag tror att det är så för de flesta skriftställare. En roman kommer till i textbearbetningen. Det är när man inser att det man skrivit inte håller... som en början till en slutgiltig text tar form. Men det är bara början. Jag skriver i genomsnitt om mina texter 3-4 gånger, kanske mer.
|
|
Den enda egenskapen som krävs är egentligen disciplin och tålamod. Jag besitter bådadera. Den tända gnistan till att skriva en tredje bok, kom från mitt kära F. och Fri Press.
|
|
Och faktum är ju att Ester Jönsdotters liv går visare, efter 1713, där Stenhuggaren (andra boken) slutar. I själva verket är slutet på mina berättelser, själva starten på än större händesler och märkligheter i den sydskånska byn. Dessa kunde jag bara inte låta vara oskrivna.
|
Så jag började så smått. Jag tog inledningsvis fasta på den märkliga omständighet, tycker jag, att Ester Jönsdotter fick en en manlig "skötare"; en dragon, alltså en beriden soldat med ganska så hög status. I verkligheten hette han Gumme Bredberg. Han skulle ta hand om den "sjukliga", fastande Ester. Vem betalade Bredberg för denna tjänst? Hur kan det komma sig att man anställde en man till att sköta en kvinna? Vid denna tid, då kvinnor och män satt på var sin sida i kyrkan. Med andra ord så var könsåtskillnaden stor. Det fanns ett antal gåtor att lösa. Jag antog uppdraget att göra detta; ett lustfyllt men pretentiöst uppdrag, tänker jag.
|
"Den eviga texten"
|
Våren 2024 planeras Skriftställaren komma ut. Skriftställaren blir alltså titeln på den tredje romanen i Marias Mirakulösa Döttrarserien.
|
Bokens manus bearbetas just nu av förlaget Fri Press. Sättning pågår och det är en spännande process att se en bok växa fram. Omslagsbilder är tagna, men ännu har vi inte valt vilken bild det blir.
|
Inte så hajpat
|
|
|
|
|
|
|
|
Utsikt från spinnhusbron. Så står det på texten under tavlan på Bellmanmuseet. Om jag förstått sammanhanget rätt, så är det dock Spinnhusbron som syns i mitten på bilden och Alstavik Malmgård till vänster, där spinneriet (tukthuset) fanns till en början. Akvarell av Elias Martin 1783
|
|
Originalet finns på Nationalmuseum.
|
|
Kvinnor på spinnhus
- gratis arbetskraft
Spinnhuset på Långholmen i Stockholm inrättades 1724. Detta efter ett sedan flera år tidigare beslut av Kommerskollegium, en del av staten och kungamakten. 110 kvinnor och 10 barn intogs här samma år för att spinna klädesull och lin (Wikipedia, 2019) vilket skedde på Malmgården Alstavik, som inköpts för ändamålet.
|
Kvinnorna i spinnhuset väcktes, enligt samma källa, redan klockan 4 på morgonen för att börja arbeta klockan 5 och fram till sena kvällen. Spunnet garn eller tråd gick till krigsmakten eller yllefabriker. De intagna hade inget val utan måste jobba. Att vara “lösdriverska” var förbjudet.
|
Alstavik och spinnhuset finns kvar än idag, ett stenkast från Bellmanmuseet. Huskropparna rymmer idag värdshus och pub. Och alldeles invid finns Långholmens gamla fängelsemuseum.
|
Kan man höra kvinnornas jämmer och klagan idag? Det kanske man kan om man börjar med att lyssna. Själv försöker jag lyssna till mina litterära karaktärer som råkar i ungefär samma onåd som spinnhuskvinnorna.
|
På Spinnhuset satt (läs: arbetade) på Bellmans tid t ex en viss Sara Stina Schulz. Hon var fängslad, misstänkt för utomäktenskapligt sex men annars uppmärksammad för samröre med satan (Wikipedia, 2019). Hennes fall tycks påminna en del om Ester Jönsdotters.
|
Ester levde i Norra Åby, norr om Trelleborg, och är det "mirakel" som gav inspiration till mina romaner.
|
|
|
|
|
|
|
Två böcker om Marias mirakulösa döttrar har det blivit.
|
|
|
|
