|
|
|
Varför blir det pilsnerfilm av det?
|
|
Ty mest skriver, skriver och skriver man… skit!
|
|
|
|
Har jag hittat karaktären Jonnas röst? Det vete katten; fast något kittlade till här på Bellmanmuseet. Fast det ska ju sägas att såväl i böckerna som för författaren, så är hon svårfångad.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
”Aldrig trodde jag att man skulle göra så mycket väsen av en sådan suput”!
|
Lär Carl Michael Bellmans hustru ha sagt vid en storstilad ceremoni då ett monument med maken avtäcktes, enligt Ericsson (Stockholms historia, 2018).
|
Detta var på Djurgården år 1829. Lovisa var då 72 år gammal och hade nog sett en del avigsidor hos den sedemera så folkkäre skalden.
|
Jag har i sommar suttit en del på Bellmanmuseet, Långholmen, och bälgat kaffe på kaffe. Den långsmala ön, nordväst om Södermalm, är mest känd för sitt numera nedlagda fängelse där flera prominenta personer suttit; Jan Guillou till exempel. Men Bellmanmuseet är en pärla; lite slitna lokaler men just därför, kanske, så sköna. Det är en trevlig träbyggnad som vackert öppnar sig ut mot en sandstrand mot Mälaren.
|
Löjeväckande utkast
|
Museet har en liten utställning, ålderdomliga skyltar om Bellman, kafé och servering. Stället lämpar sig alldeles utmärkt för skrivande. För min del blir det som vanligt mer kastat än sparat.
|
Dock så tyckte jag en dag att det hände något här; kanske med inspiration från den gamle (skalden). Efter en sommar av lätt tröttsamma, patetiska och i det närmaste löjeväckande utkast i sökandet efter min romankaraktär Jonna, i en tredje bok, så tyckte jag plötsligt att jag hade något. Jag hörde henne; vände blicken från pappret (som om jag blev rädd för att det kunde vara bra skrivet, om jag bara inte läste det). Snacka om magiskt tänkande!
|
Men det är ju just detta; magin i skrivandet när det är som bäst. Plattityder, när det är som sämst (oftast för mig).
|
Ty mest skriver, skriver och skriver jag… skit!
|
Sen skriver jag igen, och igen och igen… mer skit men vänta nu!
|
Tar lite kaffe. Läser inte!
|
Sedan: läser lik förbannat!
|
"Den eviga texten"
Efter ett par skrivande sidor kan jag ha en känsla av att jag har något; orden faller sig rytmiskt på ett sätt som är behagligt. Det närmar sig en harmoni. Känslan är att texten redan har funnits sedan urminnes tider; att jag bara ska hitta den! Detta är min uppgift.
|
En kvalitativ text har lagom mycket information och stilen är konsekvent. När det känns som att jag hittat "den eviga texten" så är jag rätt så säker. Men jag måste alltid sova på saken. Minst en dag; gärna flera. Håller det efter detta; japp: då blir det sannolikt befäst som manus. Sen blir det ändå en del redigering, filande och flyttning av ord; hit och dit.
|
Dialogerna kommer ofta rätt så naturligt. Jag ser huvudpersonerna framför mig. Men det är ytterst, ytterst nära pilsnerfilm, hela tiden; varenda gång. Enligt Wikipedia så definieras pilsnerfilm så här: ett samlingsnamn för en del svenska komedifilmer från främst 1930-talet (Wikipedia, 2018)
|
Det svåra med historiska karaktärer är att inte förlöjliga dem; sätta dem i en Åsa-Nissefilm (dock en efterkrigstidspilsner). Jag vet inte riktigt varför det blir så komiskt, men jag tror att det är de ålderdomliga orden som skapar distans.
|
Påhittade citat
Historiska citat av slaget ovan, alltså Lovisas, ska man vara försiktig med. De flesta är konstruerade, men man kan nog utan allt för stor fantasi tänka sig att Lovisa skulle kunna ha sagt något liknande om sin gubbe som dog ett halvt sekel före henne.
|
Jag minns för övrigt en gång då jag var på ett föredrag på Trelleborgs museum med historikern Dick Harrison. Hela grejen med föredraget var att berätta om historiska citat som aldrig sagts! Och detta visade sig gälla i princip samtliga idag kända gamla, ärevördiga citat.
|
Inte så hajpat
Här på Bellmanmuseet får vi följa Bellman på några ålderdomliga skyltar i all sin enkelhet. Men det funkar och allt måste inte vara så hajpat ens i Stockholm. Staden skildras, dess människor och skalden som levde i en mycket hård tid.
|
Långholmen är idag en skönt grönskande naturträdgård med gamla fängelseanstalten som huvudklenod. Där finns kafé, museum, vandrarhem, restaurang med mera.
|
På Bellmans tid fanns här spinnhus för vanartiga kvinnor som skulle återanpassas och utnyttjas som arbetskraft.
|
|
Det blev något på pränt idag, tyckte jag, men än så har jag inte vågat läsa.
|
|
|
|
Carl Michael Bellman. Oljemålning av Per Krafft d.ä. 1779. Originalet finns på Gripsholm.
|
|
|
|
|
|
|
|
Utsikt från spinnhusbron. Så står det på texten under tavlan på Bellmanmuseet. Om jag förstått sammanhanget rätt, så är det dock Spinnhusbron som syns i mitten på bilden och Alstavik Malmgård till vänster, där spinneriet (tukthuset) fanns till en början. Akvarell av Elias Martin 1783
|
|
Originalet finns på Nationalmuseum.
|
|
Kvinnor på spinnhus
- gratis arbetskraft
Spinnhuset på Långholmen i Stockholm inrättades 1724. Detta efter ett sedan flera år tidigare beslut av Kommerskollegium, en del av staten och kungamakten. 110 kvinnor och 10 barn intogs här samma år för att spinna klädesull och lin (Wikipedia, 2019) vilket skedde på Malmgården Alstavik, som inköpts för ändamålet.
|
Kvinnorna i spinnhuset väcktes, enligt samma källa, redan klockan 4 på morgonen för att börja arbeta klockan 5 och fram till sena kvällen. Spunnet garn eller tråd gick till krigsmakten eller yllefabriker. De intagna hade inget val utan måste jobba. Att vara “lösdriverska” var förbjudet.
|
Alstavik och spinnhuset finns kvar än idag, ett stenkast från Bellmanmuseet. Huskropparna rymmer idag värdshus och pub. Och alldeles invid finns Långholmens gamla fängelsemuseum.
|
Kan man höra kvinnornas jämmer och klagan idag? Det kanske man kan om man börjar med att lyssna. Själv försöker jag lyssna till mina litterära karaktärer som råkar i ungefär samma onåd som spinnhuskvinnorna.
|
På Spinnhuset satt (läs: arbetade) på Bellmans tid t ex en viss Sara Stina Schulz. Hon var fängslad, misstänkt för utomäktenskapligt sex men annars uppmärksammad för samröre med satan (Wikipedia, 2019). Hennes fall tycks påminna en del om Ester Jönsdotters.
|
Ester levde i Norra Åby, norr om Trelleborg, och är det "mirakel" som gav inspiration till mina romaner.
|
|
|
|
|
|
|
Två böcker om Marias mirakulösa döttrar har det blivit.
|
|
|
|
|
|
|
|
Utsikt från Söders Mosebacke vid 1700-talets slut. Olja av Johan Fredrik Martin. Originalet finns på Stockholms stadshus.
|
|
|
|
|
|
|
Tipsa gärna en vän om mitt historiska nyhetsbrev. Vill Du mot förmodan avsluta prenumerationen: klicka på "Unsubscribe" nedan.
|
|
|
|
|
|
|